Klokskap kring uppfödning

Vad innefattar ordet hunduppfödare egentligen? För en del att man har en kull valpar i köket någon gång om året med en trevlig hanhund av samma ras som ens egen tik. Lite gullegull i åtta veckor, förhoppningsvis valpköpare och lite påfyllning i plånboken.

För andra betyder ordet hunduppfödare så mycket mer och ingenting som ens går att beskriva i ord för en normalt levande människa.

När vi köpte vår första labradorhane var det som sällskapshund och familjemedlem. Inte en tanke fanns på att det skulle utveckla sig till hunduppföderi, inte ens en gnutta tanke. Så småningom blev den en hanne till och en tredje labrador som var en tik.

Bakgrund viktig

Intresset växte, kunskaperna andades in i stora mått från alla håll och kanter, tack vare en välvillig uppfödare till min tik. I flera år följde jag uppfödaren lite på sidan om. Lärde mig en massa om olika linjer och såg hur man gör när man föder upp en valpkull från välling till leveransdatum. Studerade stamtavlor så att ögonen blödde. Besökte rasens hemland och pratade med uppfödare av rang.

Kort och gott, försökte insupa allt som hade med labrador att göra. Tränade mina hannar och startade både på jaktprov och lydnadsprov, med varierande grad av framgång.

Att ”bli” uppfödare var för mig en ansvarsfull uppgift och ingenting man bara gjorde för att det var gulligt. Och precis som vilken annan ansvarsfull uppgift jag tar på mig, gällde det att göra min läxa innan det var dags för min första kull.

Och till saken hör, att allt oavsett vad det handlar om, blir så mycket roligare om man har kunskaper om vad man gör.

Dåligt intresse

Många gånger när jag idag pratar med de ”nya” uppfödarna i rasen slås jag av att just den här kunskapen inte finns. Eller egentligen, intresset finns inte på samma sätt som tidigare. Idag är många sig själv närmast. Man kan ”sina” linjer och på sin höjd storvinnarnas, men pratar man om hundarna i tredje generation i en stamtavla så lyser det stora frågetecken. Till och med hundar som fanns för tio år sedan är redan ointressanta.

Man travar på i snabbare takt idag och riktar bara blickarna framåt utan att veta vad man har med sig i bagaget via de linjerna som ligger till grund för ens uppfödning och det är en skrämmande upptäckt.

Eva Gustafsson med några av sina egna labradorer.

Dessutom är det inte många som har intresse för andra uppfödares linjer i samma utsträckning som tidigare. Intresset kan finnas, men då handlar det oftast om negativa saker, väldigt sällan hör man att det finns relevant kunskap om linjer som man inte själv är involverad i. Mer än om det handlar om någon defekt valp som en annan uppfödare har producerat.

Roligt med kuriosa

Allt material man har i sin kennel har en bakgrund. Och den bakgrunden innefattar inte enbart sjukdomar och elände. Den bakgrunden innefattar personligheter, temperament, arbetsvillighet, exteriöra detaljer, typ och till och med olika egenheter som kan vara en trevlig kunskap att ha som uppfödare.

Lite som kuriosa att bära med sig i takt med att generationerna blir fler. En av mina linjer kommer från en tik som älskade att bära folk i rockärmen. Och denna lilla egenhet följer i generation efter generation som ett litet minne av en fin tik.

En av mina hannar var expert på att öppna dörrar med olika svåra eller enkla handtag, han var en uppfinnare av stora mått och även detta kan ibland dyka upp i linjer som härstammar efter honom.

Och så vidare och så vidare. Vad tråkig en uppfödning vore om man inte bär med sig alla dessa mer eller mindre viktiga kunskaper genom åren. En labrador består ju inte enbart av fria höfter och armbågar och ögon mm.

Avel, inte bara på papper

Moderna uppfödare anser också att de är mer seriösa ju fler DNA tester de har gjort på sina hundar och ju fler dokument som finns att visa på en avelshund. Man struntar gärna i hur man gör när man ska bestämma parningsdag för sin tik och använder sig istället av teknikens under, dvs progesteronprov. Man åker hellre 10 mil och betalar pengar för ett prov än försöker lära sig hur man på naturlig väg kan se när en tik är färdig för parning.

Visst är det bra att utvecklingen går framåt. Visst är det bra att man kan få hjälp med dessa saker när det behövs. Många tikar som har varit svåra att få dräktiga har blivit dräktiga med hjälp av dessa tester. Men att man idag många gånger gör det av ren rutin gör att kunskapen försvinner om hur man gjorde förr och vi tappar förmågan att använda våra egna sinnen för att klara av det mest elementära.

Visst är DNA test för ögonsjukdomar fantastiskt eftersom linjer vi tidigare skulle ha slagit ut, nu kanske kan användas efter en sådan test. Men fortfarande är det så att en otypisk labrador inte blir en bättre avelshund tack vare en bunt papper och intyg.

Under den ”mindre moderna” tiden som uppfödare använde vi oss av den information som tillhandahölls via SKK och Labradorklubben. Varje gång det dök upp t ex ett PRA fall, studerade vi stamtavlan och försökte utröna var anlaget kunde tänkas komma ifrån. Vi kryssade oss fram mellan dessa kända anlagsbärare och gjorde vad vi kunde för att undvika att föda upp en valp med PRA och det gjorde vi väldigt bra.

För att nämna några siffror så hade vi tjugo kända fall av PRA under åren 1999 - 2004 (sex år), alltså då vi enbart använde oss av kunskapen via stamtavlor och eget sunt förnuft. Och under åren 2005 - 2009 (fem år) då många började Optigentesta sina hundar hade vi sexton fall av PRA. Med andra ord och lite förenklat kan man säga, det hjälpte inte ett dugg att vi fick ett nytt verktyg.

Jag är absolut ingen motståndare till att testa för kända defekter och jag kommer att vara den första att testa en i övrigt perfekt avelshund, om det skulle visa sig att det dyker upp PRA i hans moders/faders linjer med en chans att just han är fri och kan användas vidare i avel. Men jag är motståndare till att man sätter dessa tester så mycket högre på prioriteringslistan än andra viktiga egenskaper när man ska avgöra om en hund ska bli avelshund eller inte.

När man bestämmer sig för att man vill bli uppfödare, är det inte detsamma som att bestämma sig för att bli sjuksköterska eller bilmekaniker. Det är inget jobb man har på kontorstid och sedan lever som vanligt när klockan har slagit fem. Det är en livsstil. Och trots att jag själv har valt att vara uppfödare kan jag ofta tycka att det är en helt galen livsstil, men härlig.

Behöver alla tikar ha valpar

Det vanliga är kanske att man börjar med en tik som man från början köpte som sällskapshund. Och när den dagen kommer då man börjar fundera på en kull valpar ska man fråga sig flera gånger, om den här tiken är en tik som verkligen ska ha valpar. Och varför. Vad är dina argument för att para tiken?

Börja alltid med att prata med uppfödaren till din tik. Oavsett vilken kontakt ni har haft tidigare så ska du alltid ringa din uppfödare och lägga fram dina tankar. Och har du en uppfödare som inte kan hjälpa dig, hon kanske enbart hade denna kullen och inget mer, då tar du kontakt med hanhundsägaren till din tik. På ett eller annat sätt kan du alltid hitta någon person som är kopplad till några av hundarna i din tiks stamtavla. Det är där du ska börja för att få hjälp med hur du ska hitta en bra partner till din tik.

Samtidigt ska du ta reda på vilka hälsoundersökningar din tik måste genomgå för att överhuvudtaget vara tänkbar som avelstik.

Du ska veta att din tik uppfyller den exteriöra standarden för att vara en avelstik och måste således visa din tik på en eller ett par utställningar innan du har svaret.

Om du har gått igenom dessa steg och har fått hjälp med att hitta en hanhund som passar din tiks linjer ser du till att skaffa dig all information om hur du ska ta hand om en kull valpar från födsel till leverans, och det är sannerligen ingenting man gör med vänsterhanden. Du ska vara väl medveten om att du varken kan arbeta heltid eller ligga på stranden och sola om du ska föda upp en kull labradorvalpar.

Det är näst intill ett måste att bo i hus och du bör ha stort utrymme för att få plats med en stor kull i åtta veckor, åttakilos valpar med golv som klarar både kiss och bajs.

Inte alltid enkelt att sälja valpar

Och framför allt, du bör ha tid och utrymme i händelse av att du inte lyckas sälja dina valpar vid åtta veckors ålder. Under de senare åren har en viss nedgång märkts vad gäller köpare av storvuxna raser. Mer nu på grund av konjunkturen. Och det är inte alls ovanligt att en eller flera osålda valpar blir kvar ett antal veckor extra, till och med månader. Då gäller det att du både har semester kvar och tid och plats att ta hand om dessa valpar som växer explosionsartat med cirka ett kilo per vecka.

Jag glömmer aldrig telefonsamtalet jag hade för ett antal år sedan. Det var fru Svensson i södra Stockholm som hade letat upp mig och undrade om jag inte kunde ta hennes osålda valpar, jag hade ju så många ändå. Hon hade parat sin labradortik, fått nio valpar som var leveransklara veckan före jul.

Nu hade hon fyra osålda valpar och skulle minsann åka till Thailand dagarna efter leveransdatum. Resan hade hon bokat i samma stund som valparna föddes. Hon hade minsann problem nu för var skulle hon göra av de osålda valparna? Just det, vad skulle hon göra nu, det här var ju ingenting hon hade räknat med.

Debet & kredit

Att föda upp en kull valpar kostar pengar. Och för den okunnige kan det kanske vara svårt att gissa hur stora dessa kostnader kan bli. Kostnader man har innan en enda valp har blivit stor nog att säljas.

Här följer en liten uppskattning vid en kull på åtta valpar:

Cirka 28.000 kronor blir det när man summerar allt, och jag svimmade nästan när jag såg kostnaderna med egna ögon. För jag vet också att det ofta blir lite mer under posten ”övrigt”. Lite nya leksaker, lite nya fällar. Kanske någon valp behöver veterinärvård, eller tiken behöver veterinärhjälp vid valpningen mm mm. Summan kan lätt stiga uppåt 35.000 kronor innan man hinner blinka. Och detta är kostnader man har innan en enda valp har blivit stor nog för att säljas.

Supportfasen

Har du nu tagit dig igenom dessa åtta veckor och lyckats hitta hem åt dina valpar så börjar nästa fas för dig som uppfödare. Support-fasen.

Du ska vägleda och hjälpa dina valpköpare att klara av valptiden med allt från utfodring till uppfostran och problem som kan dyka upp på vägen. Du kan räkna med många telefonsamtal både tidiga morgnar och sena kvällar. Det kan dyka upp problem i familjer där de är tvungna att komma tillbaks med valpen och du kanske får köpa tillbaks den. Både av rent ånger men också på grund av allergier eller andra liknande orsaker.

I stort sett pågår denna support-fas ända fram tills hunden blir gammal och det är ju i och för sig trevligt att ha en god kontakt med sina valpköpare. Men du måste räkna med att det blir många problemlösningssamtal och inte bara roliga samtal. Du ska vara anträffbar och tillgänglig för dina valpköpare och kan inte lämna dem åt sitt öde efter åtta veckors ålder. 

Valppriset innefattar inte bara en valp med fyra ben och en svans, det innefattar även ditt stöd och dina kunskaper. Därför är det också viktigt att du har inhämtat tillräckliga kunskaper innan du drar igång hela uppfödargrejen och vet vad du pratar om.

Tänk dig för

Vad blir då slutsatsen av allt detta? Att man ska tänka sig noga för innan man bestämmer sig för att para sin tik, eller ”blir” uppfödare. Att det sannerligen krävs både kunskap, tålamod och energi och att det ibland kan vara bättre att avstå än att sätta ytterligare en kull labradorvalpar till världen.

Själv är jag hyfsat händig och kan på ett eller annat sätt få ihop två plankor med lite spik och hammare. Dock väldigt amatörmässigt. Men jag skulle aldrig få för mig att utge mig vara snickare och ta betalt för mina tjänster. Det överlåter jag åt de som kan det.

Samma sak borde man resonera sig fram till när det gäller hunduppfödning. Bara för att du är en bra och skötsam hundägare och klarar av att ge din labrador mat och motion varje dag, betyder inte det att du är/blir en bra hunduppfödare. Det krävs betydligt mer för att kvala in under den rubriken.

Tillbaka